♥Min lilla familj♥

I går var vi på ultraljud! Det är ju så spännande, Putte somna i vänterummet och jag höll på att svettas ihjäl! Jises så varmt jag tyckte det va där inne. Inne på ul så fråga hon om det va något speciellt vi ville veta eller inte veta, så vi sa att vi vill Inte veta vad det blir iaf :) det får lixom bli en överraskning!!!  Det vart ett nytt nedkomstdatum oxå, förut var det den 26/12-13 och nu vart det 6/1-14 och det måste jag ju säga att jag gilla. Bara den nu vill vara kvar där inne över nyår :) 

Lilla ♥

När jag gick gravid med Kim sa jag hon hela tiden. Men den här gången säger jag han... kan det betyda något tror ni?! Skulle va kul med en liten kille i familjen :) I går var vi i väg och hämta en vagn som vi hade lagt bud på. Och vi vann den! Kanske lite tidigt att köpa vagn nu men den va billig och väldigt fin :) så den står där nere i källaren och bara väntar... när vi åkte för att hämta den, råka vi få med oss en sak till :)

Jag har en kompis som drabbats av det, en väninna till mamma som dog av det. Jag kan mycket väl förstå ångesten, paniken & rädslan för att kanske det kommer tillbaka?! Men jag visar inte hur jag tycker/känner. Utan jag försöker att få henne att ta det lungt. Släppa skiten typ. Men i självaverket är jag rädd. Jag tar åt mig det hon säger till mig. Fast visar det inte, men hon vet allt hur jag är ;) tänkte på henne närjag läste detta : (taget från Aftonbladet)

 

Vi är tidiga.Utanför tegelbyggnaden står lungcancerpatienterna i solen och röker morgonens första cigarett. En taxibil väntar på någon som inte kommer, stänger av motorn. Vi går in och väntar.Återbesöksångesten. Annika har inte sovit alls i natt. Antagligen finns skräcken alltid där, men i tystnad. Jag vet att hon skonar mig. Det är först var fjärde månad, när det där brevet med de blåa bokstäverna landar på hallmattan, som rädslan konkretiseras, aktualiseras.Mer än ett år har gått sedan operationen. De välmenande frågorna från de som vet, eller får veta: Men du är frisk nu? Alla canceröverlevares ständiga dilemma: Att betraktas som just överlevare. Och deras mumlande svar: Nja, alltså, det dröjer ju fem år innan man blir friskförklarad. Och inte ens då -Det är nästan som en hemlighet alla före detta cancersjuka bär på, att det inte är över: Vetskapen om hur vanligt det är att drabbas igen. Och att det oftast är då folk dör, andra gången.Det finns säkert statistik över det. Jag vet inte, jag bestämde mig redan då för att inte ångestsurfa mer efter cancersiffror. Jag minns en läkare som tröttnade på mina frågor om procentsatser och sa: Det är alltid femtio-femtio, antingen dör man eller så överlever man.Han hade rätt. Åt helvete med statistiken. Och jag minns väntrumstystnaden, precis som nu: Tystnaden som låter som när människor håller andan. Avdelningen för gynekologisk cancer. Unga kvinnor i gröna soffor. Omöjligt att avgöra om de är mitt uppe i behandlingen, eller om de likt oss är här för återbesök. Pojkvännerna vid deras sidor, som att se sig själv utifrån: Precis lika rationella, positiva, livrädda. Ingen möter någon annans blick. Alla är upptagna med sitt.Skräcken, att slungas tillbaka in i mörkret. Att åter leva i limbo, i ständig väntan på svar från undersökningar, scanningar, röntgen. Makt­lösheten. Bilresorna till sjukhuset, lukterna, färgerna, väntrumsmöblerna. Prognoserna, statistiken. Hoppet om att få vara till hjälp, om så bara genom att köpa en kexchoklad i kiosken, eller en dagstidning. Flyktfantasierna, skammen.Sedan kommer en sjuksköterska och säger hennes namn. Vi går in i ett rum. Samma frågor som för fyra månader sedan. Samma under­sökning. Samma läkare som säger samma mening: Det kommer svar på posten om några veckor. Vi går ut. Passerar väntrummet där pojkvännerna stirrar ned i gårdagens morgon­tidning utan att läsa ett ord.På vägen hem stannar vi till vid ett kafé på Möllevångs­torget och äter varsin ägg­smörgås med kaviar, dricker en dubbel espresso. Det är fortfarande en solig morgon i Malmö, livet fortsätter.

 

Kan bara säga att det måste va den västa jekla sjukdom som finns!!!  Kram på er alla ♥♥♥♥

I dag har jag börjat jobba igen, och Kim har börjat på dagis! woohoo lixom :) Efter jobbet drog jag in till Kga och Arbetsförmedlingen med en kompis. Vi skulle ju skriva in oss... och det gick kanon bra! Tanta jag fick prata med var väldigt förstående och go. Och den jag prata med sist jobba inte kvar! Hoppas gubben fick sparken!!! Så nu återstår bara att se om jag får börja stämpla... Efter Kga åkte jag och hämta hem Kim från dagis, satte oss i soffan och myste lite. Men vi vart så jekla trötta så var tvungen att hitta på något. Kan ju inte sova midda när kl är 1630 lixom. Så det fick bli dags för matlagning :) Kim fick bestämma kvällsmat. Så det blev korvstroganoff m ris, mummms! Hon stog för matlagningen medans jag greja lite annat i köket.

Nu är jag ganska säker på att det inte är två bebbar i magen....

 

Jises va det regnar här. I kväll hade kompisen och jag tänkt att ta oss ut i skogen och leta efter lite svamp. Men det får vi flytta fram till en annan dag. I dag har jag inte gjort många knop...mest legat i soffan och lekt med plattan och kollat på tv. Eller servicese så tog Kim och jag cyklarna hem till en kompis på fika och lite lek. Så nu känner jag mig riktigt rastlös och uttråkade! Funderar på om jag ska ta mig ner i källaren och grejja lite. Inte så myckkanskedär nere nu... det ska spacklas och tapetseras. Ja och sen så måste ju värmen kopplas in. Och detta Måste vara klart inom 4månader.... får väl se hur det går. Bm tyckte inte jag skulle hålla på och slipa väggar. Ojoj hon skulle bara veta vad jag gjorde när Kim låg i magen.... tyvärr har jag ing bilder på det. Om inte kompisen kan lyckas få fram det :)

 

Nu till nåe annat, vill ni se vad min sambo va i väg ochdärmta härom kvällen?!

Tänkte bara lägga in en liten bild och uppdatering på knodden i magen :)

 

Jag börjar väl med att lägga upp en bild på lite av grejerna jag fick när jag fyllde :)