.......
Jag har en kompis som drabbats av det, en väninna till mamma som dog av det. Jag kan mycket väl förstå ångesten, paniken & rädslan för att kanske det kommer tillbaka?! Men jag visar inte hur jag tycker/känner. Utan jag försöker att få henne att ta det lungt. Släppa skiten typ. Men i självaverket är jag rädd. Jag tar åt mig det hon säger till mig. Fast visar det inte, men hon vet allt hur jag är ;) tänkte på henne närjag läste detta : (taget från Aftonbladet)
Vi är tidiga.Utanför tegelbyggnaden står lungcancerpatienterna i solen och röker morgonens första cigarett. En taxibil väntar på någon som inte kommer, stänger av motorn. Vi går in och väntar.Återbesöksångesten. Annika har inte sovit alls i natt. Antagligen finns skräcken alltid där, men i tystnad. Jag vet att hon skonar mig. Det är först var fjärde månad, när det där brevet med de blåa bokstäverna landar på hallmattan, som rädslan konkretiseras, aktualiseras.Mer än ett år har gått sedan operationen. De välmenande frågorna från de som vet, eller får veta: Men du är frisk nu? Alla canceröverlevares ständiga dilemma: Att betraktas som just överlevare. Och deras mumlande svar: Nja, alltså, det dröjer ju fem år innan man blir friskförklarad. Och inte ens då -Det är nästan som en hemlighet alla före detta cancersjuka bär på, att det inte är över: Vetskapen om hur vanligt det är att drabbas igen. Och att det oftast är då folk dör, andra gången.Det finns säkert statistik över det. Jag vet inte, jag bestämde mig redan då för att inte ångestsurfa mer efter cancersiffror. Jag minns en läkare som tröttnade på mina frågor om procentsatser och sa: Det är alltid femtio-femtio, antingen dör man eller så överlever man.Han hade rätt. Åt helvete med statistiken. Och jag minns väntrumstystnaden, precis som nu: Tystnaden som låter som när människor håller andan. Avdelningen för gynekologisk cancer. Unga kvinnor i gröna soffor. Omöjligt att avgöra om de är mitt uppe i behandlingen, eller om de likt oss är här för återbesök. Pojkvännerna vid deras sidor, som att se sig själv utifrån: Precis lika rationella, positiva, livrädda. Ingen möter någon annans blick. Alla är upptagna med sitt.Skräcken, att slungas tillbaka in i mörkret. Att åter leva i limbo, i ständig väntan på svar från undersökningar, scanningar, röntgen. Maktlösheten. Bilresorna till sjukhuset, lukterna, färgerna, väntrumsmöblerna. Prognoserna, statistiken. Hoppet om att få vara till hjälp, om så bara genom att köpa en kexchoklad i kiosken, eller en dagstidning. Flyktfantasierna, skammen.Sedan kommer en sjuksköterska och säger hennes namn. Vi går in i ett rum. Samma frågor som för fyra månader sedan. Samma undersökning. Samma läkare som säger samma mening: Det kommer svar på posten om några veckor. Vi går ut. Passerar väntrummet där pojkvännerna stirrar ned i gårdagens morgontidning utan att läsa ett ord.På vägen hem stannar vi till vid ett kafé på Möllevångstorget och äter varsin äggsmörgås med kaviar, dricker en dubbel espresso. Det är fortfarande en solig morgon i Malmö, livet fortsätter.
Kan bara säga att det måste va den västa jekla sjukdom som finns!!! Kram på er alla ♥♥♥♥
